Rödbetssoppa

Jag vet inte om jag är ledsen eller om det bara är så att min själ längtar tillbaka till enklare och lantligare förhållanden, men jag tycker inte om mat längre. Ingenting har smakat något på flera månader. Det enda jag vill äta är bröd med smör, sill och potatis, kokta morötter och kålsoppa.

Det värsta man kan göra när man inte har någon aptit är att sluta äta. Gör man det kan det bara gå utför. I dag lagade jag rödbetssoppa.

1 gul lök
3 rödbetor
2 morötter
2 potatisar
en hög brysselkål
1 lagerblad
några kryddpepparkorn
vitpeppar
salt

Stek löken i olja. Riv rödbetorna, morötterna och potatisarna grovt och lägg i det också. Ansa och halvera brysselkålen och lägg i det med. Häll på ca 1,5 liter vatten. Lägg i salt och kryddor (och eventuellt buljongtärning). Koka på svag värme under lock tills det verkar klart, ca 15 min kanske. Pressa i lite citron och fyll magen. Ta en smörmacka till också.

Soppa är det bästa som finns! På ett rent existentiellt plan.

Linscurrygrytesoppa....................................

Det här var gott.

Stek finhackad lök, vitlök, chili och ingefära i mycket olja och kryddor såsom curry, spiskummin och eventuellt nån röd currypasta. Lägg strax i stora bitar av potatis, morot och aubergine samt röda linser. Ha i en liten skvätt vatten och ca en burk kokosmjölk. Lägg eventuellt ner en hackad tomat också. Salta. Koka detta på svag värme under lock tills det är lagom mjukt. Det tar ca en kvart. Om det verkar för vattnigt p.g.a. att grönsakerna släpper ifrån sig vätska kan man koka utan lock ett tag så kokar lite av vätskan bort. När det är klart pressar man i lite citron eller lime. Klart!

Man kan äta det som det är eller med ris eller liknande.

En sådan oinspirerad skrivelse detta är. Jag har tappat det ba.
Men äta bör man annars dör man ;-D

Torkad frukt och tahini were meant to be

Kålsallad blir snabblunch

När man jobbar hemifrån och är inne i ett särdeles effektivt flow vill man inte alltid avbryta sig för att laga till ett gott och närande mål mat. Men man vill ändå ha ett gott och närande mål mat. Det är då man plockar fram alla de rester man har sett till att kylskåpet har att erbjuda. I kålsalladen blandar man ner kokt, skivad potatis, fetaost, tärnat äpple, svarta bönor och lite extra senapsvinägrett. Man kokar ett ägg som man skivar och lägger på toppen. Man drar över lite peppar och lägger dit några salladsblad, om man vill smöra för ögat.

Inmundiga detta medan du jobbar vidare framför datorn, så att datorn blir ännu kladdigare än vad den redan är.

Bon appétit.

En kålsallad

Det finns hur många som helst.

Strimla vitkål med en osthyvel. Finhacka morot. Skär gurka i små kuber. Skiva rödlök i tunna halvmånar. Hacka en rejäl bukett bladpersilja. Allt detta blandas samman med lite salt, vinäger (röd- eller vitvins) och rapsolja. Eller olivolja, för all del.

Det tunna/lilla formatet på grönsakerna gör att de suger upp vinägretten på ett gott sätt. Och sedan så liksom "gifter sig" allt lättare, verkar det som. Jag antar att magerstickor fryser mer och har ett större behov av att hålla sig nära andra för att hålla värmen. Inte för att salladen ska bli varm, men ni fattar. Poesi.

Man kan röra ner goda tillbehör i denna sallad, förstås. Fetaost, bönor... Faktum är att man enkelt bygger upp en hel måltid runt denna sallad. Ever heard about mathavre? Kokt ägg. Potatis. Obegränsat med möjligheter.

Arabisk havsbris

Det ser ut som kaos, men det är fisk.

En gång var jag i Egypten och åt fisk. Det var den godaste fisk jag någonsin ätit. Det har gått många år sedan dess, och den enda smak jag kan minnas är himmelrike. Men jag minns färgerna. Fisken utgjorde vit fond för gröna, gula och röda fläckar. I min efterkonstruktion var det koriander, citronskal, röd chili och hackad tomat som var fläckarna.

Såhär gjorde jag:
Köpte färsk rödspätta till halva priset. "Färsk", för anledningen till att det var halva priset var att fiskens sista förbrukningsdag är imorgon. Det luktade väldigt mycket fisk om fisken. Jag håller tummarna för att jag inte blir sjuk. Nog om det! Men jag vill understryka det extremt förnuftiga i att köpa mat med kort hållbarhetsdatum: det är ekonomiskt, miljövänligt och skönt. Lite som en svensson-version av att dumpstra.

Och så blir livet mycket mer spännande om slumpen får ha ett finger med i spelet.

Jag är inte så bra på det här med att hantera färsk fisk, men tänkte att man inte får låta sig skrämmas av en sådan petitess. Som om grottmänniskorna kände till det mest sofistikerade sättet att ta hand om sin fisk... Mat blev det ju, och blir, oavsett. Huvudet och inälvorna var redan borta. Slumpmässigt försökte jag mig på att flå fiskens ovansida. Det gick okej. Man kan kolla instruktion i typ Vår Kokbok, till exempel. Jag försökte frammana bilden av farfar som flår flundror på landet, för att sedan kopiera den.

Sedan la jag fiskarna med magen neråt och den flådda sidan uppåt, i en oljad ugnsform. Ugnen hade jag satt på 200 grader.

Jag blandade olivolja med hackad vitlök, chili, citronskal och lite citronsaft. Saltade fisken. Strödde över hackad tomat och hällde till sist över olivoljeblandningen. Sedan fick fisken vara mitt i ugnen i ca 20 minuter (man får kolla så den inte blir torr, det är trist). Under tiden gör man en sallad. Den är så snygg och god att den förtjänar ett eget inlägg, så det ska den få.

När fisken är klar strör man över så mycket färsk, hackad koriander man har råd med. Sedan är det bara att servera. Personligen gillar jag att äta fisk så avskalat som möjligt. Att akta sig för ben och njuta av smaken kräver all ens uppmärksamhet. Man kan lägga fisken på några salladsblad och servera eventuella tillbehör på sidan om. Det borde jag har gjort med min sallad, men jag ville spara disk.

Sa du mensmat?

Hehe. Ni får receptet sen.

Tips från admin

Du vet väl att du kan klicka på de underbart aptitretande bilderna för att se dem i förstoring?

Dagens lünchbüffet

För er som inte gillar blod kommer här ett vegetariskt alternativ. Fast helt ärligt, hur vegetariskt är ägg egentligen? Inte särskilt, tycker jag i alla fall. Men ganska så gott.

Jag är inte så stolt över presentationen här ovan, för blomkålen är lite svedd och ägget bara jävligt fult, som ni ser. Men det var gott.

Hur som helst så hade jag rester av ugnsrostade grönsaker (med verkligt rostad blomkål) och kokt mathavre. Till detta stekte jag ett fult ägg. Tänkte att det var lite som pyttipanna. Istället för inlagda rödbetor, som jag tyvärr inte hade hemma, så tog jag inlagd gurka. Och så en obligatorisk klick dijonsenap.

Jag köpte en lite dyrare variant av dijonsenap sist, för som de säger: om den är riktigt god så behöver man inte ta så mycket... Men det funkar ju precis tvärtom! Så det blev minsann en svindyr affär, det här. Nästa gång köper jag den billiga, äckliga varianten igen, så man inte vill äta av den. Det är ekonomiskt tänkande när det är som effektivast.

Mensmat - en parentes i grönsaksbloggen

"Tjejsåret blöder", som jag hörde någon säga en gång. Cirka en gång i månaden förlorar alla fertila kvinnor ganska mycket blod, och därmed går även en massa livsviktigt järn förlorat. Under dessa omtumlande perioder av förlust och fertilitet kan jag ibland riktigt känna hur jag bleknar: vid svimningens rand står jag, vacklande i all min kvinnliga blodbrist, och törstar efter... blod.

Det är alltså inte så att jag blir sugen på blod bara för att jag har mens (hur sjukt vore inte deeet), men jag blir desperat efter järn, och blod är kanske det järnrikaste livsmedlet jag känner till. Persilja är också jättebra, men jag är tillfälligtvis lite less på persilja.

Blod är ju typ inte ens kött. Det är bara lite blod.

Jag steker mig alltså lite hederlig gammal blodpudding. På likaledes hederligt vis serverar jag den med vitkål och lingon. Frysta lingon au naturel denna gång - de får symbolisera lingonveckan.

Nu blev ni allt hungriga va?

ps. När jag var liten var blodpudding det äckligaste jag visste. En gång tvingade min dagmamma mig att äta upp blodpuddingen som låg på tallriken. Jag tror att jag nästan ville dö. Man blir så glad när man märker att man kan komma över sina barndomstrauman. ds.

Lite grejer bara

Jag skulle göra en gryta: det blev en soppa. Den var god ändå, men salladen jag tänkte ha till får sitta kvar på avbytarbänken i väntan på ett bättre tillfälle att hoppa in i matchen. Bon appétit, säger jag, och sörplar i mig höstens ankomst.

Jag lade lök, morötter, potatis, blomkål och röda linser i en kastrull och täckte dem med vatten. Saltade. Kryddade med lagerblad, rosmarin och svartpeppar. Kokade ca 10-15 min. Pressade i lite citron. Sedan var det klart. Det här må låta simpelt, men det är jävligt mustigt. Man kan även lägga i en klick dijonsenap vid servering.

Bonuseffekt: lindrar menssmärta i ryggen.

UGNSSTEKT FISK

- i strålkastarljus

Äh, vad fan, tänkte jag, det är ju söndag och jag har nyss fått lön.

Jag kände mig arg, stressad och frustrerad; i min kropp kröp myror, det ryckte i nerverna i handen och min nackspärr strålar ut i en smärta i hela högra skulderbladet. Jag har jättemycket att göra. Vad ska jag säga mer?
Var det inte lite synd om mig?

Jo, och det är ändå söndag, och om man inte tar hand om sig jobbar man ändå inget bra. Det var dags att jorda sig med en historisk naturpromenad - i den anrika Hagaparken och på den vackraste kyrkogården. Därefter var det läge att inhandla lite ny mat och laga den.

Ibland måste man byta ut sina slentriansmaker. Ibland måste man även unna sig färsk fisk. Det blev ugnsstekt lax med andra grönsaker.

Ugnsstekt lax:
Här kan man ju göra som man själv vill, om man har något bra sätt att laga lax. Jag tog en sådan där hel laxfilé, alltså en halv fisksida med skinnet kvar på ena sidan. Då saltar och (vit-)pepprar jag köttsidan och lägger fisken med denna sida ner i en smord eller oljad form. Sedan får den vara i ugnen på 200 grader i ca 15-20 min. När fisken verkar genomstekt drar man av skinnet och sedan är det klart.

Grönsaker:
Jag tog blomkål, rödlök, färska brytbönor och kantareller. Detta "wokade" jag i olivolja - alltså ganska stark värme, rör om ofta, låt allt behålla viss knaprighet (men inte för mycket). Salta och peppra. Till sist tänkte jag att det kunde vara kul att krydda fiskens tillbehör med fiskkryddorna, så jag hade i finhackad dill och lite pressad citron.

DET HÄR VAR SVINGOTT.

Det finns så många klyschor på "äpple"

Härmed vill jag framföra ett innerligt jubel över att det nu finns svenska äpplen i affären. De är kanske inte riktigt mogna, men skit samma.

För resten

Jag tycker inte att rester är att betrakta som andra klassens mat, utan som första klassens färdigmat. Det är som ett gott hel- eller halvfabrikat som du har lagat själv. Varför vill man ha färdigmat? För att det är bekvämt, förstås. Det är dessutom ganska kreativt tillfredsställande att försöka tänka ut vad man kan omvandla en viss rätt till, med hjälp av några extra ingredienser.

Idag använde jag resterna från förra inläggets currygrej och rester av kokt råris. Så här gjorde jag:

Jag stekte tärnad tofu i olivolja. Efter ett tag lade jag i färsk bladspenat och saltade lite lätt. Efter ytterligare ett tag rörde jag ner resterna av grytan samt kokt råris.

Så var det med den saken.

En skandinavisk invandrare i Indien

Ikväll har jag lagat middag i ren desperation. Jag var ute och sprang. När jag kom hem så lagade jag inte mat, utan larvade runt tills jag plötsligt blev vrålhungrig och höll på att svimma. Jag rusade ut till min tomma kyl och hackade i samurajstil upp allt jag hade däri (den var inte helt tom), kastade ner det i en kastrull, hällde på diverse kryddor, lite vatten och ett lock. Det gick så jädra fort att jag inte ens behövde tänka. Och vad blev det? Det blev n'importe quoi! N'importe quoi är ett av mina favorituttryck på franska. Det motsvarar ungefär whatever på engelska. Det kan motsvara vad som helst på svenska, men man säger ju inte det är typ vad som helst på samma sätt som man säger it's like whatever (eller säger man ens så?). Den allra finaste användningen på franska är "C'est n'iiiimporte quoi !" - det är så himla random alltså, typ.

Nu äter vi.

I min kastrull stekte jag lök och vitlök i en massa olivolja, hällde på gula senapsfrön, curry och spiskummin, slängde ner några gamla potatisar och morötter samt en stump vitkål och hackat äpple, tomat och väldigt lite vatten. Samt salt. Sedan är det bara att koka under lock tills det är mjukt.

Egentligen hade jag velat ha i röda linser också, men några sådana fanns ej att tillgå. För att fylla proteinbehovet förhöjde jag istället en gammal kålsallad som jag hade i kylen (vitkål, röd paprika, persilja, olja, vinäger, salt, peppar), med en burk svartögda bönor. Jag förhöjde den ytterligare en nivå med lite solrosskott. Detta kan man knapra i sig till förrätt medan man väntar på att grytan ska koka färdigt, för att undvika att tyna bort.

Jag gör all mat syrlig på ett närmast maniskt sätt, så jag kunde inte låta bli att pressa i lite citron i grytan. Detta är dock inte någonting oumbärligt (ingenting är oumbärligt i den här grytan, eftersom det är n'importe quoi). På tallriken tyckte jag att maten såg lite väl fattig ut så jag skivade över banan och la dit några till solrosskott. Sedan åt jag. Nu mår jag bra igen!



Det har hänt att jag under vissa perioder av mitt liv har delat det med någon. Under dessa perioder har jag fler än en gång råkat ut för att denne någon klagar över att det inte finns någon mat hemma, medan jag själv ser gröna skogar av guld och möjligheter. Man kan faktiskt laga mat av nästan ingenting, så länge man åtminstone har någon rot eller så. Det är en mycket stimulerande utmaning.

Välkommen till min sallad

Linserna hafva funnit sin plats i tillvaron.


Ordning.


Kaos.

C'est un régal!

Sommaren närmar sig sin sista suck och jag knaprar uppgivet på några torra rädisor. För att muntra upp mig, och för att det var alldeles för länge sedan jag lagade någonting ordentligt, så kokar jag gröna linser enligt mitt allra bästa recept.

Det här behövs (högst ungefärliga mängder):

3-4 dl gröna linser
4-6 msk kinesisk soja
2 morötter (skär i stora bitar)
2 vitlöksklyftor eller 1 gul lök eller både och (skär i stora bitar)
2 lagerblad
2-3 tsk timjan
vatten
svartpeppar
ev. salt

Sojan gör rätten mystiskt mörkbrun och bidrar till den mustiga smaken och sältan. Har man väldigt mycket soja i behövs inget salt. När man ska laga denna rätt lägger man helt enkelt alla ingredienser i en kastrull med lock, fyller på med vatten (innan man lägger på locket, såklart) tills det knappt täcker allt, och kokar det sedan på svag värme tills linserna är ordentligt mjuka. Då bör även all vätska ha kokat in. Om det blir för torrt innan det är klart är det bara att fylla på med lite mer vatten. Det kan ta rätt lång tid, uppemot en timme. Om man blötlägger linserna innan går det säkert mycket snabbare, men jag inbillar mig att den långa koktiden kan tänkas bidra med något.

Den här rätten luktar ganska proffsigt; det luktar fransk husmanskost med hemliga knep i hela trapphuset när man kokar den. Fast själv är man svensk, och jag har härmed avslöjat allt.

Användningsområde: överallt. Men en av de bästa grejerna är att blanda ner detta, varmt eller kallt, i varma eller kalla sallader. Alltså blanda med olika råa eller tillagade grönsaker och vinägrett, samt eventuell pimpning i form av fetaost, cornichons, kapris, you name it.


Skönhet kommer inifrån.

Sorgematsedel

Ni kanske undrar vad jag äter nu för tiden? Schweizisk choklad. Jag tröstäter den nu när mina schweiziska vänner som gav mig den har åkt hem. Det hade de allt räknat ut bra.

Suck

Jag hade besök i en vecka. Åh, det var underbart. Två små guldklimpar att dela mina 18 kvm med, och alla måltider. Jag har sagt det förr: det är degenererande att äta ensam. Den senaste matveckan har alltså sett riktigt hyfsad ut, men igår åkte de hem, och nu är jag tillbaka i restbufféträsket. Jag kör ouppvärmda matrester av varierande ålder, avslutar måltiden i samma tallrik, med en dessert bestående av en klick keso, tre katrinplommon och fem mandlar. Om man ändå hade en liten gris att spisa tillsammans med.

Polen möter Marocko

Cross over kitchen, det är ute va? Eller så har det blivit så självklart att det inte ens behöver ett namn längre.

Igår gjorde jag i alla fall en god globe trotter-sallad. Den utgick från Provence, tog en snabb tripp upp till Polen och landade i Marocko. Här kommer en beskrivning:



Marinera tofu i soja, olivolja, citronsaft, rosmarin och vitlök. Stek sedan detta. Efter tofun rostar du grovhackad mandel i samma panna. Salta och peppra mandeln lite. Salta och peppra lite där du känner att det passar, egentligen.



Koka råris.

Hacka vitkål (på sommaren är vitkålen färsk och späd och grön och god), gröna salladsblad och lite rödlök.



Halvera rädisor.



Klipp torkade aprikoser i strimlor. Skiva saltgurka, eller om du har små cornichonger kan de ju vara hela.

Till slut lägger man ihop alla reseerfarenheter, ringlar över olivolja och vinäger och blandar. Och drömmer sig bort till en arabisk natt. I Polen. Med en fransk älskare. Eller valfri annan kombination. Jag skulle nog välja en polsk älskare i Marocko. Frankrike tar jag en annan gång.

ps. Man kan lägga upp det här mycket snyggare. Faktum är att det finns stor estetisk potential i denna rätt, men jag skulle på picknick. Därav sammanblandningen.

Elefanthummus

Jag provade att göra hummus på elefantbönorna. Det blev i princip lika gott som med kikärtor. Fritt fram! Fast den svagt gula färgen som man får med kikärtor missar man ju; detta blir mer bääscht.

Jag brukar göra min hummus ganska lös, med hjälp av olivolja, vatten och citronsaft. Då är den jättegod att ha som något slags kräm (eller kanske "crème" - ser det ordet mer aptitligt ut?) till sallader exempelvis. Ni vet, istället för fetakräm och sådana saker. Det blir som en fast salladsingrediens och dressing i ett.

Elefantböna

Ikväll känner jag mig som en jävla elefantböna. En sexig elefant som är hemma och kokar stora vita bönor runt midnatt.

Jag förnam just släktskapet mellan rooibos och bönan. Rättare sagt: jag vet att rooibosbusken tillhör ärtväxtfamiljen, och nu kände jag att mina kokta elefantbönor luktar typ som rooibos. Lite sött, lite basiskt, lite elefant.

Cirkeln sluts, allting faller på plats.

Jag kommer ihåg en gång på gymnasiet när jag marinerade stora vita bönor i någon kanelvinägrett, efter recept. Det var inte gott. Men anrättningen bidrog säkert till den sköna cross-over-attityd jag nu har. Ni vet väl att ansjoviskryddad sill funkar till matvete och att man kan blanda ner havregryn i sin linscurry när man inte orkar koka ris?

Ingen kommer att vilja gifta sig med mig, elefantbönan. Fast min förra pojkvän blandade också vad som helst, han skulle ha förstått mig... "Vad som helst", förutom när det gällde pasta. Där fanns det lite mer regler om man så säger (han är från Italien).

Förresten rekommenderas vasaloppsdeltagare att äta kokt spaghetti med blåbärssoppa till frukost då de kolhydratladdar inför sitt lopp. Så det så.

Föda från en annan dimension

Jag må ha brister och milsvida kunskapsluckor, men när det kommer till att göra hummus är jag faktiskt fulländad. Det går nog tyvärr inte att beskriva i ord hur man uppnår detta övernaturliga resultat, men jag kan berätta vad som ingår:

kikärtor
pressad citron
olivolja
tahini
vitlök
spiskummin
mald koriander
salt
vatten

Mixa till perfekt fluff. Sedan kan man göra en hummusmacka till exempel.

Mvh,
Ödmjuke kocken a.k.a. Anti-Jante

En sallad där jag överdrev valnötskvantiteten och en bönsallad

Sallad med ägg

Jag hade bara sett att man hade en liten sketen ägghalva i tonfisksalladen ibland, i övrigt hade ägg ingenting i en sallad att göra i min föreställningsvärld. Men så träffade jag Fransmannen. Han brukade göra små enkla sallader till förrätt, eller ibland större sallader till lunch. Han skivade skalad gurka och kokt ägg och ringlade över en tjock vinägrett av fransk senap, balsamvinäger, olivolja och salt. Om det var till lunch kanske han blandade det här med ris och la till tomat eller något. Det var jättegott i all sin enkelhet och det var såhär jag lärde mig att lägga ägg i salladen (lägga ägg i salladen, haha). Här ovanför är ett exempel.

Nudelwok

Nu har jag tagit bilder, men jag orkar inte skriva. Go figure, hälsar Sveriges tröttaste matblogg.

Det är stekt vitkål, chili, ingefära och rödlök som jag blandade med kokta äggnudlar och droppade lite soja över sedan.

Två produktioner från senare tid

Hej. Jag ber om ursäkt, förstår om ingen orkar läsa - jag orkar nämligen inte ta bilder längre. Skyller på den akuta hunger som gjort sig gällande i min kropp på senare tid. Jag måste bara äta så fort som möjligt när maten väl är klar.

Det är ganska meningslöst att skriva en matblogg utan inspirerande bilder eller helhjärtade kompositionsbeksrivningar. Nåväl, jag fortsätter ändå. Får ju inte betalt för detta, trots allt.

En god och enkel grej jag gjorde för någon dag sedan är stekta tomater. Jag bara fick en vision om megatjocka tomatskivor puttrandes i olivolja. Så det var vad jag gjorde. Kryddade med timjan och oregano, men jag kan tänka mig att rosmarin också skulle vara väldigt lyckat.

En annan grej som jag just slök är kornmokex med tahini och honung på. Riktigt gemytligt till morgonkaffet.

Tahini, denna universalprodukt.

Äh, oroa're'nte, jag har full koll serrö

Satte på vatten med salt i för att koka pasta. Gick och satte mig vid datorn medan jag väntade på uppkoket. Uppkoket kom. Jag gick till pentryt och gjorde te på saltvattnet. I godan ro.

Lyckad sallad

Jag äter sallader var och varannan dag under sommaren. Jag tycker att de är väldigt goda, men egentligen är det inget uppseendeväckande, inget att skriva om precis. Blandar lite vad som helst och äter (min definition av sallad: blandning). Men nu gjorde jag faktiskt något bra, om jag får säga det själv:

Stek auberginebitar mjuka i mycket olivolja. Salta och peppra. De ska bli ordentligt genomstekta, så att de blir så där krämiga.

Stek bitar av grön sparris. Salta lite lätt.

Koka färskpotatisar. Skiva dem sedan.

Finhacka lite gul lök och mycket persilja. Skölj lite salladsblad av blandad sort, typ ruccola och machésallad.

Blanda allt detta med kokta kikärtor. Gör en vinägrett (jag tog en med rödvinsvinäger) som du gillar. Blanda samman allt med smulad fetaost och toppa med några cornichonger. Det blir väldigt snyggt också. Ser lite östeuropeiskt ut på något sätt.

Fylld fail

Det är så förrädiskt att försöka lyxa till det med välfyllda rullar. Man tror att man har unnat sig det yttersta och man ska just till att hugga in på denna välförtjänta ynnest. Man har fyllt en tunnbrödrulle till bristningsgränsen med allt det godaste man vet, men efter två, tre tuggor så rasar hela skapelsen samman, man blir kladdig om fingrarna, det rinner i mungipan, man har fyllning i knät. I händerna har man inte en rulle utan en sörja av sönderfrasat bröd och diverse rinnande fyllning. DEN HÄR TYPEN AV SITUATION GÖR MIG SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Resultatet blir att humöret hamnar på minus. Man kanske var nollställd eller eventuellt något på plus, men räknade med att sluta på höga plus efter denna gudomliga rulle. Och så slutar man på minus! Fy alltså. Detta är anledningen till att jag bryter sönder tacoskalen innan jag börjar äta, och skyfflar upp fyllningen från tallriken redan från början. Det är ändå så det kommer att sluta och det känns mycket bättre om det var jag som bestämde.

Så här kunde det se ut back in the days

Fotograf: Emilia W

Sveriges nya nationalrätt

Otroligt mycket sommar i köksregionen idag! Jag har fått tag på utsökta rädisor från Holland, till exempel. Ryggradsrysningsnivå på njutningsgraden vad gäller dem.

Jag har alltså lagat något slags färskpotatissallad här. Skulle ha kokat kikärtor imorse, men hade glömt att blötlägga, så jag kör ansjoviskryddad sill till istället (smakar som matjessill fast burken har skruvlock, vilket är bra i ett så kallat singelhushåll). Det hela blir som en försmak av midsommar. Det bara råkar vara nationaldagen idag också. Kanske har jag skapat Sveriges blivande nationalrätt.

Min familj klagar alltid på att jag lämnar halva frukter och grönsaker efter mig överallt. De vet inte att det finns en plan med allting. Imorse till exempel så åt jag ett halvt äpple och en halv banan med mjölk och mandlar. Den andra äppelhalvan lägger jag nu i min sallad. Jag hade även överblivna gröna ärtor som jag kokade till middag igår. De lägger jag också i min sallad nu. Detta plus kokt färskpotatis, rädisor, timjan, olivolja, citronsaft och lite salt utgör sillskrällets lunchdejt. Eftersom jag är ledig idag och dessutom har gett upp alla planer på att hitta någon att hångla med så har jag även i lite vitlök.

Vet inte om ni har tänkt på det under den här lilla matresans gång, men mitt favoritsmakmöte sött-surt-salt upprepas nästan för mycket i denna rätt. Det blir närapå kaos i munnen. Sött: ärtor, äpple, potatis. Surt: citron. Salt: salt. Och så sillen på det, som redan är söt-sur-salt i sig själv.

Ta inte för mycket citron i salladen.

Till efterrätt äter jag kornmokex med roquefortost på. Jag firade mina flitiga arbetsprestationer på senare tid med att köpa dyr ost igår.

ps. Clean bild va? Inte nog med att min kamera är hemma igen, jag har dessutom upptäckt att jag har ett bildredigeringsprogram i datorn.

ps 2. Jag tror att det skulle bli sjukt gott att lägga rökt skinka, typ kassler, i den här salladen. Fast då bör man skippa sillen.

Sommar

Årets första junikväll fikar jag fikon till kvällsteet.

Det mest läskande jag någonsin tillrett

Gjorde just en helt magisk efterrätt.

Hade inga som helst anspråk eller ambitioner, jag ville bara avrunda måltiden med något. Jag skalade och grovrev ett äpple av sorten Granny Smith (som jag hade förvarat i kylskåpet) och skivade tre jordgubbar (som också förvarades i kylskåp). Detta mosade jag ihop i en liten skål och åt. Effekten var: sorbet. SÅ GOTT ALLTSÅ.

Äpplen verkar bli extra saftiga och krispiga av att ligga i kylskåp, och Granny Smith är ju oftast redan saftiga och krispiga som de är, och därtill perfekt sötsyrliga (okej, ibland lite för sura).

Nu när jag just har ätit denna lilla anrättning känns det som när man har ätit en smältande, fruktig isglass. Jag är förstummad över den naturliga sötman och fräschören.

Perverst

Det är så att jag har tänkt på att mycket av den mat som jag tycker är god på ett sådant sätt att det knappast liknar en matupplevelse längre, utan snarare en sängkammarupplevelse, egentligen är väldigt äcklig. Två exempel är ansjovis och stinkande ostar. Nu undrar jag om detta är ett tecken på perversion, eller om jag bara har blivit alldeles för civiliserad och att det naturligaste vore om jag åt ännu mer "äckliga" grejer.

En av alla multifunktionella linsgeggor

Jag bara HEY: har inte min iPod ett kamerahål, en lins? Jo, videokamera! Det betyder att jag kan bildviga dagens rätt, som helt passande är linsgegga.

This is how it goes:

Tänk "mörsha". Skölj röda linser, skär röd chili i rejäla skivor, klyfta en gul lök, slanta en morot, dela en eller två potatisar i bitar. Lägg detta i en kastrull, täck med vatten, lägg i två lagerblad och salt och koka under lock ca 10 minuter, tills linserna blir ordentligt mjuka och du beskådar en blekorange gröt framför dig. Då pressar du i lime- eller citronsaft och sedan är det klart. Detta kan du göra vad som helst med: äta som det är, lägga på mackan, servera till en sallad (och låtsas att det tillhör familjen Röror, som hummus), servera till ris (och låtsas att det tillhör familjen Grytor, som dhal).

Idag serverar jag den till "räksalladen" som beskrivs i föregående inlägg, fast utan räkor då. Jag pimpar/piffar med lite avokado och alfalfagroddar. Skvätte även lite balsamvinäger runtom, för ögats skull, men det blev inte så snyggt som jag hade tänkt. Jaja, häng med på en kameraåkning! Kolla gärna efter att du har ätit för man blir lätt illamående av det modernistiska perspektivet.

(videon failade)

ps. Igår lade jag mandlar i den där salladen (fortfarande utan räkor), och det var JÄTTEGOTT.

Projekt: Räka

Jääägarns, alltså jägarns att jag inte har min kamera! Vad är en matblogg utan bilder? Oinspirerande.

Icke desto mindre.

Idag när jag skulle köpa räkor till min planerade räkfrossa så upptäckte jag att ett helt kilo kostade ett par kronor mindre en ett halvt kilo. Jag var alltså bara tvungen att köpa ett helt kilo. Dock var jag inte redo att frossa i mig ett kilo räkor bara sådär, och eftersom räkor inte håller sig särskilt bra i otillagat tillstånd, utan frys, så var jag tvungen att förbereda mig på Projekt: Räka. Inte är jag den sociala typen som bjuder in grannen på räkfrossa bara för att jag inte orkar äta upp alla krypen själv (då är det ju meningslöst att köpa billigare storpack); jag visualiserade snarast en prydlig radda matlådor innehållandes räkor i olika form. Två olika form, närmare bestämt. Jag hade ju det här begäret efter att få äta räkor i deras rena, kalla form, så den ena planen var någon form av sallad. Den andra formen antyddes i fjärran som något slags indiskt, något med curry. Men efter att ha fastslagit att jag var mer sugen på kokosmjölk än grädde så drog det iväg åt thailandshållet. Hade ändå några gamla citrongrässtrån som närmade sig hö-stadiet hemma i kylen. Okej, beskåda hur jag delvis försökte korsa två räkrätter på ett effektivt sätt:

1. Räksallad

Koka mycket råris. Det ska ingå i salladen, men det ska även räcka som tillbehör till rätt nummer 2, räkgrytan. Koka även gröna ärtor. Tärna gurka, äpple och grön paprika. Finhacka jättemycket bladpersilja och skölj lite sallad. Jag hade mangold och machésallad. Blanda samman avsvalnat ris och ärtor med resten av ingredienserna. Pressa över en massa citronsaft, salta och peppra och ringla över olivolja. Här har du en sallad. Strö över räkorna när salladen ligger på tallriken. Jag tror nämligen att det blir äckligt om räkorna ligger och gottar sig med salladen tills dagen därpå - ifall man vill ha matlåda alltså. Matlådan behöver inte ens innehålla räkor, man kan ha kokt ägg till istället, eller rökt lax, eller kikärtor, eller vad som helst. Ät detta nu så att du får energi till att laga nästa räkanrättning.

2. Räkgryta

Här kommer alltså vissa inslag från salladen att gå igen, eftersom jag bara älskar att laga olika rätter baserat på samma ingredienser. Finhacka vitlök och ingefära. Skiva röd chili med kärnor och allt. Krossa citrongräs med knivskaftets udd och skär det i stora bitar (man tar ur det sedan när man äter. Eller, så gör i alla fall jag, gillar inte hårda saker i maten som inte löses upp hur mycket man än tuggar.) Stek allt detta i mycket olja, tillsammans med röd currypasta. Släng ner gul lök i klyftor, halvtunna morotsstavar och broccolibuketter. Ha i kokosmjölk. Salta (en välutrustad kock kanske tar fisksås istället för salt). Sätt på ett lock och låt puttra på svag värme i 5-10 minuter. Grönsakerna bör behålla viss spänst. Under tiden skivar du grön paprika tunt. När grytan puttrat färdigt slänger du i paprikan, frysta gröna ärtor, räkor och limesaft, och sedan låter du det inte koka mer. Det är klart! Hade jag haft en fetare plånbok eller bara allmänt generösare spenderarbyxor hade jag även haft i koriander. Servera med återstående råris.

Till sist en liten räkanekdot:
Jag hade brett ut de frysta räkorna på en tidning för att de skulle tina snabbare. Där låg de och smälte i godan ro, medan jag satt vid datorn med ryggen vänd mot dem. Plötsligt hörde jag ett dovt litet krasljud. "Poff", fast med lite kras i. Jag vände mig om och fick syn på ett föremål mitt på köks-/hallgolvet. "Vad är det?", undrade jag med lätt hjärtklappning, för jag kände inte alls igen föremålet. Jag gick långsamt närmare med rynkade ögonbryn och näsa. Det var en liten räka! I takt med att han tinade upp hade tidningen blivit blöt och förlorat sin spänst, vikt sig över diskbänkskanten och låtit den lille krabaten glida över bord. Två av hans olycksbröder var på väg åt samma håll, men jag puttade upp dem igen.

Halvtid

Jag vet inte om Christian läser den här bloggen längre, eller om någon över huvud taget gör det (förutom mamma och min trofasta lillebror, kanske rentav båda bröderna - I love you, forever thankful). Själv tycker jag att den är ganska trevlig, om jag tar ett steg tillbaka och grunnar lite. Men den har blivit en aning egocentrerad. Alltså, jag har blivit det, i bloggen. Jag skulle ju lära Christian att använda grönsaker! Kocken i mig börjar dock vakna upp ur sin vinterdvala, så på så sätt ser det ljust ut. Jag måste bara elda på mitt självförtroende lite mer, så att jag åter börjar tro på min exceptionella matlagningstalang och särart. Jag tror att det lyckliga livet handlar om att man alltid ska tro att man är lite bättre och lite mer speciell än vad man är; då mår man bra och då gör man bra ifrån sig. Tro mig när jag säger att jag försöker hitta tillbaka till detta tillstånd, och att jag eventuellt, en dag, kommer att nå fram. Tills vidare försöker vi laga lite schysst krubb.

Emellertid har jag förlagt min kamera. Rackarns!

Övernaturliga små väsen

Syltlök. Åh, jag älskade syltlök när jag var liten. Man fick passa på att äta dem hos farmor och farfar, och kanske någon gång i skolmatsalen, för det var där de serverades, inte hemma. Så igår i mataffären befann jag mig av någon outgrundlig anledning plötsligt öga mot öga med syltlöken igen. Det var år sedan vi sågs sist, men nu ville tydligen ödet att våra vägar åter skulle mötas. Jag lade lydigt ner en burk i korgen. Senare på kvällen strösslade jag min sallad med en drös och fann att de var precis lika oemotståndligt sötsyrliga och mjukkrispiga som förr. Ikväll låter jag dem förhöja min pastarätt. Små, halvtransparenta och skimrande ligger de på tallriken och påminner en om att livet inte behöver vara så himla jobbigt som man kan tro.

Bra återhämtningsgegga när man har sprungit

Riv ett äpple grovt. Rör ihop det med russin, salta jordnötter, lite yoghurt och kanel.

Det här är jättebra - man får proteiner från yoghurten och nötterna, lite snabb energi i form av kolhydrater från russinen, något långsammare energi från äpplet. Om man har svettats mycket kan det vara bra att få i sig en gnutta salt, för att återställa saltbalansen - det fixar jordnötterna. Kanel känns som att det är bra för både matsmältning och immunförsvar, plus att det är gott.

Bild på underverket kommer snart.

Drick mycket vatten så länge.

EDIT: nu finns bild.

En dubbelsnickers senare och du är tillbaka på banan

Hej allesammans och glad första maj. Idag har jag ätit dubbelsnickers.

VEGANSK LUNCH (+ ägg, eheh)

VEGANSK MIDDAG

Några tankar om köttrenden (alltså kött-trenden)

Låt oss snacka allvar för en gångs skull: jag är högst provocerad av rådande köttrend. Och då är jag varken lättprovocerad eller köttmotståndare. Men är det någonting som provocerar mig så är det dubbelmoral, hyckleri och fåfänga - visar man dessutom prov på allt detta utan att samtidigt visa prov på självinsikt, då blir det bara för mycket. Och det är exakt vad alla trendiga köttälskare gör.

Jag har alltså spanat en stark köttrend - förmodligen, delvis i alla fall, en konsekvens av lågkolhydratdieternas utbredning på senare tid -, det är coolt att älska kött liksom. En massa mer eller mindre kända människor som får svara på frågor som "Vad äter du helst?" i en liten faktaruta bredvid intervjun svarar "KÖTT", och senast idag skrev den avskyvärt hippa tidningen DN PåStan om kött, i form av "Köttberget växer på Stockholms krogar" (visserligen en artikel om köttkockar som tänker på köttets kvalitet och ursprung och "tar till vara hela djuret", men själva överkonsumtionen kvarstår ju, och det att framhålla att man väljer "bra" kött känns bara som ett sätt att släta över det jobbiga faktum att vi helt enkelt borde äta mycket mindre kött - för klimatets och världssvältens skull) och några sidor senare, i krogrecensionen: "Svajig köttfest på Söder", "Vi saknar Sydamerika i den stockholmska krogvärlden. Tänk Argentina. Tänk kött." - "TÄNK KÖTT" liksom, så hippt! Dessutom verkar en del väna tjejer gilla att skapa kontrast genom att vara just väna och samtidigt säga sig älska något så burdust som kött (det har jag läst på deras bloggar).

Lika trendigt är det att vara miljömedveten. Att samtidigt vara trendig på köttälskarsättet är inget problem - man väljer väl närproducerat! KRAV-märkt! Ja, för det är lätt, bara att skjuta till några slantar. Att dra ner på köttkonsumtionen kräver dock en personlig insats på riktigt, det kräver att man faktiskt förändrar något själv.

Men eftersom miljömedvetenheten för många bara är ett slags livsstilsaccessoar och identitetsmarkör som man kan köpa för pengar likt en möbel, ett par skor eller en liten hund (var är de nu för tiden förresten? känns som att trenden kan ha ebbat ut), så räcker det så bra med att köpa KRAV-märkt. Sedan kan man gå och käka middag på nya Allmänna Galleriet där man välkomnas av något så trendigt som en gigantisk KÖTTMONTER (såg den med egna ögon en gång då jag skulle dricka öl).

Jag ogillar präktighet och överdrifter. Det är bra med vissa, moraliska och andra, riktlinjer och grundprinciper, men jag tycker att det finns viktigare saker i livet än att koncentrera sig på att balansera på en perfekt rak linje. Men när jag tänker på det här jävligt fåniga köttmodet får jag lust att bli typ straight edge eller eremit, bara för att markera mitt avståndstagande och förakt.

Det handlar inte om att jag har något emot att folk gillar kött, för det har jag absolut inte. Jag tycker heller inte att bara för att man gör en bra sak för låt oss säga miljön, så måste man göra allt korrekt. Ekologiskt kött är såklart bättre än icke-ekologiskt kött, men man ska inte vara så jävla nöjd bara för det. Det är dubbelmoralen och det ytliga, oreflekterade gällande sådant som faktiskt är på riktigt, som gör mig arg. Trender som har konsekvenser som trendföljarna skiter i, och den oberättigade självnöjdheten över att köpa "bra" kött.

Slutligen tror jag inte att köttälskartrenden bara har att göra med kolhydratskräck och GI-mani. Jag skönjer även en dragning mot det politiskt inkorrekta på senare tid. Till exempel: Håkan Hellström röker på sitt senaste skivomslag. Att älska kött är inte heller politiskt korrekt.

MAT

När våren anländer har den livet med sig i passagerarsätet. Då känner man sannolikt för att bjuda sig själv på någonting med lite mer kärlek i; man tycker man är värd nåt. Fast jag har vant mig vid det här med att blanda vad som helst - det skulle man kunna kalla för ej kärlek, typ att man ger sig själv skulor, som en gris. Fast så länge man gillar det så är det väl inget fel? Bävar dock för den dag då jag slår upp portarna till min restaurang. Gästerna kommer att få en chock av smakmötena! Men man lever så länge man lär och det är bra för hjärnan att överraska sig själv med jämna mellanrum, så de kommer nog att uppskatta det trots allt. Kolla snyggt!

ps. Hehe, ignorera äggskalsbiten på tomaten på nedersta bilden. Jag märkte ändå inget när jag åt. ds.

Svart soppa

Idag ser min middag så läskig ut att jag nog inte vågar ta med den som matlåda imorgon.

Det är ungefär där vi befinner oss.

Vinäger

På flaskan med äppelcidervinäger står det förresten: "Nyttig att dricka."
Tanken är att man ska blanda ut vinägern med vatten innan man dricker den, men jag ser framför mig hur man tar sig ett glas au naturel, till frukosten, istället för äppeljuice.

Laxpasta Halleluja

Nu ni, nu blir det annat ljud i skällan!
Man vet att det krävs grundliga förändringar i ens liv, och man vet att man är inne på rätt spår när man lyckas tänka utanför sin personliga box utan att ens försöka. Jag har nu tyckt att all mat känns dödstråkig och oaptitlig i snart 3 månader. Jag visste inte vad jag skulle göra åt saken eller vad jag skulle laga. Men så plötsligt en afton i snabbköpet börjar man tänka mat som någon annan; man överger sina mer eller mindre medvetna och mer eller mindre självvalda principer och blir helt fri i sinnet. Det måste ha varit den bottenlösa och rena hungern orsakad av 90 minuters spinning som ledde mig rätt. Plötsligt stod jag där och bara: Laxpasta? Med smaksatt crème fraiche? Ja! Som i trans plockade jag ihop kallrökt lax (svindyr), tagliatelle (med ägg), crème fraiche med smak av saffran och tomat (halvfabrikat, liksom) samt en bukett broccoli. Bye bye bönor, brysselkål och allt från grunden! Nu ska tant Elin laga äkta Svensson-söndagsmys.

Och det gjorde jag. Och det blev HIMMELSKT! Och jag kände matlagningslyckan medan jag lagade och åt.

Åh thanks God. Kanske kommer livet åter.

Såhär gjorde jag (det är väldigt smidigt och lätt):
Koka pastan i en stor kastrull med mycket vatten och salt. När det är ca 3 minuter kvar av koktiden slänger man ner små broccolibuketter, och så kokar man färdigt pastan och broccolin tillsammans. Häll sedan av vattnet, fast sila inte för ordentligt. Häll tillbaks allt i kastrullen, rör ner kallrökt lax skuren i bitar och crème fraiche. Låt puttra ca 1 min. Dra över lite svartpeppar vid servering.

En grej som jag inte gjorde, men som skulle ha varit gott, är att ha i lite citronsaft och rivet citronskal också. Men då skulle detta ha blivit godare än vad man kan klara av, så det var tur att jag inte hade någon citron hemma.

Som vanligt visar inte bilden verkligheten. Men det stämmer att det var ganska gult.

Skenbart färgglad kålsallad

Den här känslan som jag hade efter jul, att all mat kändes smaklös, kväljande och ointressant, den har inte gått över. Jag önskar fortfarande att det ska dyka upp någon ny smak som jag aldrig har känt förut, någonting som blåser in lite inspiration i mig. Det värsta är att känslan inte bara gäller mat, utan ungefär hela tillvaron och livet i stort. Hungern är borta. Det känns som att jag är död. Jag är inte glad, inte ledsen, inte förvånad, inte besviken, inte överraskad, inte arg. Bara blasé. Som när man har genomskådat allt och inte längre kan bli berörd.

Inspirationen kommer när man jobbar och aptiten kommer när man äter. Jag vet. Men till och med dessa tidigare sanna talesätt har förlorat sin kraft för mig. Jag testar och testar, metoder som brukade funka, precis som jag äter, eftersom jag vet att ingenting blir bättre om man inte äter. Bara det att det är inget gott. Världen funkar inte längre som den brukade göra, och jag behöver verkligen uppfinna något nytt.

Suck alltså.

Igår lagade jag i alla fall en kålsallad. Den var väl god, men kärleken uteblev.
På bilden ser den jätteful ut, men den var verkligen färgglad och fin. Men vad hjälpte det, vad spelar det för roll liksom.

rödkål, morot, röd paprika, röd chili, persilja, vitlök, äppelcidervinäger, olivolja, salt

Sensuellt

Jag har skrivit om detta förut, men inte i den här bloggen. I vilket fall som helst tål det att upprepas i oändlighet, för det är GUDOMLIGT.

Ärligt talat, det svartnar för ögonen när jag äter detta, jag ryser längs ryggen. Och nu är det inga metaforer eller överdrifter jag ägnar mig åt, jag får verkligen dessa fysiska reaktioner av välbehag.

Okej.

Ta ett stort, mjukt, urkärnat katrinplommon. Dra på en stor klick tahini (med salt). Ät mycket långsamt.

ps. Tänk vad fin den här bloggen skulle kunna vara om jag hade haft en bra kamera. ds.

Megagod icke-måltid

Om ni undrar varför det inte kommer några inlägg så är det för att jag har slutat äta.

Skoja. Jag är bara inte så matinspirerad just nu.

Men nyss avrundade jag en måltid med detta:
Skiva ett fast, sötsyrligt äpple tunt. Strö över kanel och hackad färsk chili. MUMS! Jag hade chili i maten, men den var så svag, så istället för att stillas växte sig mitt chilisug större. Då strödde jag den överblivna stumpen över min dessert.

Söndagslyx.

Inget går så bra som selleri

Stjälkselleri alltså, det smakar så mycket FEST! Kanske beror det på att vi hade stjälkselleri hemma endast vid de högtidliga tillfällen då vi åt ostbricka, när jag var liten.

Det här är ett gott recept med stjälkselleri:

Man steker bara ihop lök, färska tomater, selleri och dragon. Sedan mot slutet har man i kokta kikärtor och pressad citron och kanske ännu mer dragon. Man måste ha mycket dragon! Och så kan man servera med couscous eller ris eller något annat gott.

Nu var det ett tag sedan jag lagade det här, men förut gjorde jag det jämt. Idag åt jag en selleristjälk till kaffet.

ps. Den här kompositionen passar jättebra ihop med vit fisk också. Alltså, inte kaffe och selleri, utan det första receptet. ds.

Korngrynspytt med ägg

Bilden säger ingenting om denna rätt; den är endast en dålig imitation av verkligheten, men ändå. Och det som ser ut som slem är bara lite vinägrett, inget att oroa sig för.

Jag har lagat en grej! Jag hatar utseendet på det här goffiga ljudet "nom nom". Skulle aldrig få för mig att skriva något sådant, men det var gott alltså! Jag har medvetet döpt rätten till något som låter ganska oaptitligt; min målgrupp är människor som gillar opiffiga saker.

Här kommer beskrivningen av en bastant rätt med bondfeeling, plus lite mer exotiska inslag som fetaost:

Koka kornris, inte riktigt enligt anvisningarna på förpackningen, där det står att koktiden är 8 minuter - jag tycker att det krävs lite mer. Hacka lök och champinjoner och stek i olivolja. Rör ner hackad färsk tomat efter en stund. Efter ytterligare en stund, rör ner några ägg. Salta och peppra (tips: vitpeppar). Krydda eventuellt med timjan eller något annat. När äggen tillåts komma in i bilden bör grönsakerna vara lagom mjuka och saften från tomaterna bör ha kokat in, för när äggen stelnat bör man nog inte steka det hela så mycket mer. Nej, då rör man bara i det kokta kornriset och hackad persilja. Detta toppas sedan på tallriken med lite uppfriskande gurka, fetaost samt en vinägrett av fransk senap, vitvinsvinäger, salt och olivolja.

Näe alltså

Det här är inget kul längre. Alla tv-kockarna i Gokväll har fått en matkorg med billiga, nyttiga och miljövänliga ingredienser som de ska trolla fram ett antal goda vardagsrätter ur. Och just i detta nu håller de på att laga sig igenom vart och ett av mina principrecept, som jag ju har kommit på själv! Jag som trodde att jag var unik, att jag hade något att tillföra; tji fick jag.

Molnmacka

Att hugga in på den här mackan känns som att bita i ett moln - så luftigt och fluffigt!

Rosta en skiva fullkornsbröd, typ danskt rågbröd. Bre den med ett lager tahini. Lägg på en klick keso och toppa med ett berg av alfalfagroddar. Klart.

Swedish pan

Dagens kylskåpstömning blev ovanligt lyckad. Dels för att jag kände mig lite inspirerad till att laga grönsaksgrytor, efter att ha levt på italiensk ost och vitt bröd i några dagar, dels för att jag hade ett givande telefonsamtal medan jag lagade, vilket gjorde att jag orkade låta grytan koka färdigt (den kan kräva 30-40 min).

I kylskåpet hade jag några skrumpnande rotfrukter och ett enormt vitkålshuvud, samt kokta kikärter och en citron. Man kan ta precis vilka rofrukter man vill, men jag tog rödbetor, persiljerot och morot. Dessa skivade jag i tunna slantar. Jag skar också en gul lök i smala klyftor samt hackade en vitlöksklyfta. Allt detta stekte jag i olivolja. Jag lade även i strimlad vitkål, salt, peppar, mejram och lite vatten. Allteftersom jag stekte/kokade det hela spädde jag ut med mer vatten när det började se torrt ut. Så höll jag på tills allt kokat samman och grönsakerna blivit mjuka (det är här det kan vara trevligt att prata i telefon. Eller så kan man bara lägga ett lock på grytan och låta den sköta sig själv). På slutet hade jag i pressad citron och kokta kikärter. Citronen är mycket viktig. I många rätter tycker jag att tillsatsen av ett surt element kan göra skillnaden mellan en meningslös, fadd sak och en delikat måltid.

Till detta serverade jag kokt kornris. Detta kan även röras ner direkt i grönsaksröran, om man vill. Korn är asgott, nyttigt, snabbkokat och typiskt svenskodlat. Bra tuggmotstånd. Faktum är att hela denna anrättning är mycket klimatsmart, och intelligent också på många andra sätt.

Ibland undrar jag om jag borde låta bli att lägga upp bilder på maten. De speglar nämligen aldrig vad jag ser på tallriken när jag äter...

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe.

Paprikan

Paprika. Förr använde jag paprika som vilken grönsak som helst, slängde ner den i sallader, i grytor, i grönsaksfräs. Nu vet jag bättre. Paprikasmaken är mycket dominant och säregen, och vill man inte ha just paprikasmaken så bör man undvika denna grönsak. Paprikan är mer än en grönsak, den är en krydda.

Två nya spelare

Har testat två nya aktörer i grönsakssoppan: mejram och persiljerot. Båda får 5 persiljestrån av 5 möjliga.

En störd pasta (stört god också)

Okej då. Jag lagade faktiskt en grej igår. Men jag har fått en sådan matprestationsångest på sistone. Tyvärr yttrar den sig inte i vad jag faktiskt lagar, den får mig bara att tänka att mina tama små anrättningar, baserade på ständigt samma ingredienser och endast avsedda att mätta min mage, fylla mitt näringsbehov och tömma min kyl, inte är representativa nog att läggas upp till allmän beskådan. Det är konstigt med matlagning - varför känns det så ofta som om det man lagar är en förlängning av en själv? Hela ens storhet, komplexitet och skicklighet ska uttryckas i resultatet. Nu lägger jag de tankarna åt sidan. Eventuellt tillför förestående receptgenomgång ingenting åt någon. Må så vara! Här har ni mig. Ska man ta fasta på något i detta recept så är det knepet att blanda ner pastan i såsen på sättet jag strax ska beskriva (det är ett av sätten för att uppnå den italienska känslan), samt att linguine är en av de godaste pastasorterna. Det är de där som är som smala tagliatelle eller som platta vanliga spaghettisar.

Förövrigt kan jag säga att jag egentligen inte tycker att bönor passar så bra ihop med pasta, och att detta recept kom till just baserat på att jag behövde tömma kylskåpet, kände ett behov av proteiner samt har ett bestående sug efter pasta med tomatsås, sedan Christian berättade för mig om sin senaste lyckade anrättning. Man kan tycka att allting jag lagar verkar baseras på "kylskåpstömning", och då har man inte helt fel. Jag köper ofta hem saker (ofta samma saker) utan att ha en plan. Sedan har jag ett antal råvaror i mina gömmor, men orkar sällan följa något recept eller planera en viss rätt, och då blir det såhär.

Såhär:

Fräs hackad gul lök och röd chili i olivolja. Släng efter ett tag ner hackad gul paprika och skivor av rensad brysselkål (allvarligt talat, när den här omgången bryssel är slut kommer det att dröja tills jag köper nytt, om inte annat för att det är så himla jobbigt att "skala" dem. Men det var ett nät för 5 kr så jag var tvungen.) Tärna även en färsk tomat om du har det hemma, och släng i, eller annars kan du nöja dig med de burktomater som man ändå måste ha i. Enligt ett italienskt tips ska man bara mosa den färska tomaten i näven, rätt ner i grytan, men jag var inte redo. Salta och peppra och låt puttra på hyfsat svag värme. Förbered pastan, gärna linguine. Man kan göra såhär: Se till att inte börja koka pastan för tidigt, utan typ när såsen är så gott som klar. Det är bättre att såsen får puttra eller vänta lite extra än att pastan får det. Koka pastan tills den är knappt klar. Det ska vara som att den skulle behöva ca 1 minut till. Då häller du av vattnet, men sila inte för noga, se till att det är lite vatten kvar bland pastan. Häll så i pastan i såsen. Sedan kokar du pastan och såsen tillsammans i 1-2 minuter på ganska stark värme. På så sätt kokar de liksom ihop. Den överflödiga vätskan kokar bort/in (?) och pastan blir precis klar.

Den här gången blandade jag som sagt ner kokta kikärter på slutet också, bara för att jag behövde proteiner.

Sist av allt rörde jag ner hackad färsk persilja och drog något extra varv med pepparkvarnen.