Övernaturliga små väsen

Syltlök. Åh, jag älskade syltlök när jag var liten. Man fick passa på att äta dem hos farmor och farfar, och kanske någon gång i skolmatsalen, för det var där de serverades, inte hemma. Så igår i mataffären befann jag mig av någon outgrundlig anledning plötsligt öga mot öga med syltlöken igen. Det var år sedan vi sågs sist, men nu ville tydligen ödet att våra vägar åter skulle mötas. Jag lade lydigt ner en burk i korgen. Senare på kvällen strösslade jag min sallad med en drös och fann att de var precis lika oemotståndligt sötsyrliga och mjukkrispiga som förr. Ikväll låter jag dem förhöja min pastarätt. Små, halvtransparenta och skimrande ligger de på tallriken och påminner en om att livet inte behöver vara så himla jobbigt som man kan tro.