En skandinavisk invandrare i Indien

Ikväll har jag lagat middag i ren desperation. Jag var ute och sprang. När jag kom hem så lagade jag inte mat, utan larvade runt tills jag plötsligt blev vrålhungrig och höll på att svimma. Jag rusade ut till min tomma kyl och hackade i samurajstil upp allt jag hade däri (den var inte helt tom), kastade ner det i en kastrull, hällde på diverse kryddor, lite vatten och ett lock. Det gick så jädra fort att jag inte ens behövde tänka. Och vad blev det? Det blev n'importe quoi! N'importe quoi är ett av mina favorituttryck på franska. Det motsvarar ungefär whatever på engelska. Det kan motsvara vad som helst på svenska, men man säger ju inte det är typ vad som helst på samma sätt som man säger it's like whatever (eller säger man ens så?). Den allra finaste användningen på franska är "C'est n'iiiimporte quoi !" - det är så himla random alltså, typ.

Nu äter vi.

I min kastrull stekte jag lök och vitlök i en massa olivolja, hällde på gula senapsfrön, curry och spiskummin, slängde ner några gamla potatisar och morötter samt en stump vitkål och hackat äpple, tomat och väldigt lite vatten. Samt salt. Sedan är det bara att koka under lock tills det är mjukt.

Egentligen hade jag velat ha i röda linser också, men några sådana fanns ej att tillgå. För att fylla proteinbehovet förhöjde jag istället en gammal kålsallad som jag hade i kylen (vitkål, röd paprika, persilja, olja, vinäger, salt, peppar), med en burk svartögda bönor. Jag förhöjde den ytterligare en nivå med lite solrosskott. Detta kan man knapra i sig till förrätt medan man väntar på att grytan ska koka färdigt, för att undvika att tyna bort.

Jag gör all mat syrlig på ett närmast maniskt sätt, så jag kunde inte låta bli att pressa i lite citron i grytan. Detta är dock inte någonting oumbärligt (ingenting är oumbärligt i den här grytan, eftersom det är n'importe quoi). På tallriken tyckte jag att maten såg lite väl fattig ut så jag skivade över banan och la dit några till solrosskott. Sedan åt jag. Nu mår jag bra igen!



Det har hänt att jag under vissa perioder av mitt liv har delat det med någon. Under dessa perioder har jag fler än en gång råkat ut för att denne någon klagar över att det inte finns någon mat hemma, medan jag själv ser gröna skogar av guld och möjligheter. Man kan faktiskt laga mat av nästan ingenting, så länge man åtminstone har någon rot eller så. Det är en mycket stimulerande utmaning.