"Tjejsåret blöder", som jag hörde någon säga en gång. Cirka en gång i månaden förlorar alla fertila kvinnor ganska mycket blod, och därmed går även en massa livsviktigt järn förlorat. Under dessa omtumlande perioder av förlust och fertilitet kan jag ibland riktigt känna hur jag bleknar: vid svimningens rand står jag, vacklande i all min kvinnliga blodbrist, och törstar efter... blod.
Det är alltså inte så att jag blir sugen på blod bara för att jag har mens (hur sjukt vore inte deeet), men jag blir desperat efter järn, och blod är kanske det järnrikaste livsmedlet jag känner till. Persilja är också jättebra, men jag är tillfälligtvis lite less på persilja.
Blod är ju typ inte ens kött. Det är bara lite blod.
Jag steker mig alltså lite hederlig gammal blodpudding. På likaledes hederligt vis serverar jag den med vitkål och lingon. Frysta lingon au naturel denna gång - de får symbolisera lingonveckan.
Nu blev ni allt hungriga va?
ps. När jag var liten var blodpudding det äckligaste jag visste. En gång tvingade min dagmamma mig att äta upp blodpuddingen som låg på tallriken. Jag tror att jag nästan ville dö. Man blir så glad när man märker att man kan komma över sina barndomstrauman. ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar