Polen möter Marocko

Cross over kitchen, det är ute va? Eller så har det blivit så självklart att det inte ens behöver ett namn längre.

Igår gjorde jag i alla fall en god globe trotter-sallad. Den utgick från Provence, tog en snabb tripp upp till Polen och landade i Marocko. Här kommer en beskrivning:



Marinera tofu i soja, olivolja, citronsaft, rosmarin och vitlök. Stek sedan detta. Efter tofun rostar du grovhackad mandel i samma panna. Salta och peppra mandeln lite. Salta och peppra lite där du känner att det passar, egentligen.



Koka råris.

Hacka vitkål (på sommaren är vitkålen färsk och späd och grön och god), gröna salladsblad och lite rödlök.



Halvera rädisor.



Klipp torkade aprikoser i strimlor. Skiva saltgurka, eller om du har små cornichonger kan de ju vara hela.

Till slut lägger man ihop alla reseerfarenheter, ringlar över olivolja och vinäger och blandar. Och drömmer sig bort till en arabisk natt. I Polen. Med en fransk älskare. Eller valfri annan kombination. Jag skulle nog välja en polsk älskare i Marocko. Frankrike tar jag en annan gång.

ps. Man kan lägga upp det här mycket snyggare. Faktum är att det finns stor estetisk potential i denna rätt, men jag skulle på picknick. Därav sammanblandningen.

Elefanthummus

Jag provade att göra hummus på elefantbönorna. Det blev i princip lika gott som med kikärtor. Fritt fram! Fast den svagt gula färgen som man får med kikärtor missar man ju; detta blir mer bääscht.

Jag brukar göra min hummus ganska lös, med hjälp av olivolja, vatten och citronsaft. Då är den jättegod att ha som något slags kräm (eller kanske "crème" - ser det ordet mer aptitligt ut?) till sallader exempelvis. Ni vet, istället för fetakräm och sådana saker. Det blir som en fast salladsingrediens och dressing i ett.

Elefantböna

Ikväll känner jag mig som en jävla elefantböna. En sexig elefant som är hemma och kokar stora vita bönor runt midnatt.

Jag förnam just släktskapet mellan rooibos och bönan. Rättare sagt: jag vet att rooibosbusken tillhör ärtväxtfamiljen, och nu kände jag att mina kokta elefantbönor luktar typ som rooibos. Lite sött, lite basiskt, lite elefant.

Cirkeln sluts, allting faller på plats.

Jag kommer ihåg en gång på gymnasiet när jag marinerade stora vita bönor i någon kanelvinägrett, efter recept. Det var inte gott. Men anrättningen bidrog säkert till den sköna cross-over-attityd jag nu har. Ni vet väl att ansjoviskryddad sill funkar till matvete och att man kan blanda ner havregryn i sin linscurry när man inte orkar koka ris?

Ingen kommer att vilja gifta sig med mig, elefantbönan. Fast min förra pojkvän blandade också vad som helst, han skulle ha förstått mig... "Vad som helst", förutom när det gällde pasta. Där fanns det lite mer regler om man så säger (han är från Italien).

Förresten rekommenderas vasaloppsdeltagare att äta kokt spaghetti med blåbärssoppa till frukost då de kolhydratladdar inför sitt lopp. Så det så.